Arbetslinjen – de viktigaste jobben

Ett av den moderna politikens mest slitna ord är arbetslinjen. Ett ord som används flitigt av både höger och vänster. Begreppet innebär mer eller mindre att det är viktigt att alla arbetar, och helst ska ingen få bidrag. Senaste valrörelsen tyckte jag det enda jag hörde från politikertopparna var att jobben ska prioriteras, arbetslösheten ska sänkas. Problemet är bara att alla politiker vet om att arbetslösheten inte kan sänkas, i alla fall inte märkbart.

NAIRU – Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment. Eller på svenska jämviktsarbetslöshet. 

Det talas inte mycket om begreppet NAIRU, men det är det gränsvärde som Konjunkturinstitutet (KI) tar fram som arbetslösheten inte får understiga. I dagsläget är arbetslösheten ca 8%, och gränsvärdet ligger strax under 7%. Om arbetslösheten skulle sjunka under NAIRU skulle arbetstagarna få för mycket makt, det blir helt enkelt för lätt att säga upp sig eller sätta sina egna villkor. I ett samhälle där de anställda har för mycket makt kommer inflationen öka. För att behålla så många anställda som möjligt kommer lönerna behöva ökas, en följd blir att alla företag måste höja priserna på varor och tjänster, som i sin tur leder till att lönerna måste höjas ännu mer. Pengarna förlorar sitt värde. Det skulle bli katastrof för alla som tex har pensionssparat i ett helt liv, fått ihop en slant, och helt plötsligt kostar ett vanligt frimärke 20 000 kr.

Då skulle en kunna tro att vi downshiftare gör ett viktigt jobb, som ser till att hålla nere vår egen lön genom deltidsarbete och liknande. Tyvärr så är det inte så, vi är den värsta typen, för vi har redan tagit makten och sagt att vi inte vill vara med på de villkoren. De som gör det viktigaste jobbet är de personer som är arbetslösa, men som inte kommer in, och som gärna vill in. Ju värre de personerna får det, desto bättre för samhället. Ju fler anklagelser om att de är lata bidragstagare som inte bara har tagit sig i kragen, desto bättre…för inflationen. Ju fler historier om hur livet blev förstört efter att någon förlorade arbetet, desto större blir rädslan, hos de som har ett arbete, att förlora sitt arbete.

Jag läste en krönika av Alexandra Ivanov, och hon avslutar med ”[…] ett jobb är mer än bara en lön på kontot, det är vägen in i samhället […]” En vanlig åsikt när det pratas om arbetslinjen. Så om en människa inte går till jobbet, är den då inte värd något i samhället?

Det är inte så konstigt att det slängs kritik mot oss som i teorin skulle kunna arbeta mer, det verkar nästan vara inprogrammerat i ryggraden hos många svenskar att vi downshiftare inte bidrar. Jag bidrar med att inte ha en så hög lön och motverkar därmed en inflationsrusning, men på ett värdigt sätt.

Comments

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *