Kritiken mot downshifting

Som en uppföljning på mitt förra inlägg om den arga uppdragsgivaren, kommer här ett inlägg tillägnat kritiken till att downshifta.

Det finns några vanliga argument mot downshifting, några går att läsa här.

Downshifting är en kvinnofälla 

Många som kritiserar downshifting menar på att det är en 50-talsmodell där kvinnan kanske bara jobbar halvtid och sköter den så kallade markservicen så som att hämta barn, laga mat och städa. Det leder till att kvinnan hamnar i ett maktunderläge där hon är beroende av sin man, framförallt efter pensionen.

Den här kritiken utgår främst från kvinnor som lever i heteronormativa förhållanden. Det finns olika sätt att downshifta på, ett av dem är att bli försörjd av någon, en partner, förälder eller kompis. Alla skapar samma typ av fälla.

Det är dock en ren kvinnofälla i den aspekten att män generellt tjänar 30% mer än kvinnor, och har därmed möjlighet att arbeta mindre än en kvinna men ändå tjäna lika mycket.

Downshifting är en statusmarkör för en privilegierad medelklass

Ja – downshifting är en medelklassgrej. För att kunna växla ner krävs att det finns något att växla ner ifrån. Dock handlar det ju egentligen bara om utgifter. En person som har 4 000 kr i utgifter och 10 000 kr i inkomst per månad har fortfarande mer pengar kvar än de flesta i medelklassen. Många i medelklassen har inte ”råd” att spara pengar trots att snittlönen ligger på 28 000 kr i månaden.

Det finns två sätt att se det på kan jag tycka, om fler väljer att leva ett mer downshiftat liv kan det antingen skapa en större överlägsenhet hos medelklassen gentemot de mindre privilegierade eller så kan det i längden leda till en lagstadgad arbetstidsförkortning som alla har rätt till.

Tyvärr har jag inget bra svar, det kommer vara en rörelse för de som har råd. Det går ju så klart att vända på det, i en tid då det blir vanligare och vanligare med utmattningssjukdomar är det ju bra att de som kan varva ner gör det, men det är ännu bättre om alla kan få den möjligheten.

Men för den som har barn då?

Det här är den vanligaste kritiken jag får höra när jag berättar om mitt liv, och mitt svar är alltid detsamma. Ja, men jag har ju inga barn. Alla måste inte skaffa barn, alla vill inte ha barn. Zandra skriver bra om den grejen.

Downshifting handlar om att uppoffra något för att vinna något annat. De som skaffar barn vet ofta om att de gör en typ av uppoffring, men får uppleva något helt annat. Alla kan inte göra samma typ av resa, för alla har inte samma förutsättningar. Vissa kommer på i 40-årsåldern när de är mitt i karriären och barnen redan går på hockey och har en varsin iPhone, att de vill växla ner och leva ett annat liv. Vad går det att göra då? På samma sätt som att alla inte har möjligheten att helt plötsligt börja gå på högskola istället för att jobba, vad händer då med lån och amorteringar? Det alla kan göra är dock att fundera, och göra små aktiva val hela tiden, börja fundera på om det ens är möjligt att leva på ett annat sätt, kanske inte idag, men om två år?

Personligen har jag offrat en del, och vunnit mycket. Jag flyttade från Stockholm för att jag inte hade råd att leva exakt samma liv jag levde innan, och samtidigt jobba mindre. Jag ville jobba mindre för att slippa känna mig stressad och överarbetad konstant. Jag hade lyxen att få till det, men det innebär också att jag har 15 mil till de flesta av mina vänner.

Downshifting handlar inte om ett sätt att leva utan mer om att ifrågasätta normer och försöka påverka sitt liv mot en bättre harmoni.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *